Maria Ingelsson

Den nya världen

Maria Ingelsson bloggar om livet som svensk jurist på en start-up i Silicon Valley, med en blandning av stort och smått, privat och professionellt. Detta är en extern blogg utanför Uppgångs utgivaransvar

Tid för förändring

Menlo Park Vi är tillbaka i Menlo Park efter 4 veckor i ett somrigt (och kallt) Sverige. Samma morgon som vi lämnade Uppsala såg jag flyttfåglar öva v-formationer på den grådisiga himlen. Några timmar senare sitter jag på ett Boeingplan och ser på TV-skärmen att vi flyger över Grönland. Jag läser konsonanttunga ortsnamn som jag inte kan uttala och undrar om jag nånsin kommer åka dit. Jag kommer att tänka på en dokumentär, jag tror det var på svensk TV, som handlade om människor som bröt upp från det gamla för att skapa nya liv nån annanstans. Där var det en familj som hade sålt allt de ägde för att flytta till Grönland där pappan fått jobb. Planen var att kunna varva ner och skala ner, få mer tid för varandra och för sånt som egentligen spelar roll. Jo, nog fick de mer tid över alltid. Men jag är inte säker på att alla i familjen tyckte det nya livet var så mycket bättre.

Varför flyttar man till ett annat land? Ett spännande jobb kan såklart vara drivkraften. Ett land med bättre möjligheter till utbildning, eller som är mer jämställt och demokratiskt. Bättre väder, bättre ekonomi. Ibland – ett land utan krig.

Att flytta till ett nytt land, oavsett om det är USA eller Grönland eller någon helt annanstans, och oavsett vad som driver dig, är en möjlighet att börja på nytt. Allting rivs upp och tumlas runt, och när allt det gamla är urblåst är det ganska enkelt att börja plocka ihop de bitar till en ny vardag, som man verkligen vill ska finnas med. Inga måsten av hävd och gammal vana, väldigt få förväntningar från omgivningen. Vi har alla varit med om samma sak nån gång – när man flyttat till en ny stad, bytt skola eller jobb, bytt partner. Konsten är att inte falla in i det gamla, förstås. Dig själv har du ju alltid med dig, hur mycket du än tumlar runt.

Sommaren 2015 och sommaren 2016 flyttade vi till nya hus. När du flyttar rensar du automatiskt bort sånt du inte behöver. I år flyttar vi inte någonstans, men jag har bestämt mig för att ändå ta nån dag till att blåsa ur förråd och garage och bara stoppa tillbaka sånt i skåpen som jag verkligen vill ska finnas där. Förändringar måste inte vara påtvingade utifrån, mönster kan brytas och måsten rensas ut även av fri vilja. Svårigheten är ofta att hitta tillräcklig motivation för att få kraften att göra det. Ofta är det så mycket bekvämare att göra som man alltid har gjort. ”Det funkar ju”, tänker man, ”ingen mår väl direkt dåligt av oordningen i skåpen" eller "det är ju inte som att du direkt vantrivs på jobbet som ändå betalar hyggligt i lön och som serverar bra kaffe i fikarummet. En vet vad en har, men inte vad en får, och helt klart finns det såna som har det sämre”.

Allt har sin tid. Ibland ryms det bara inte några förändringar i livet, då får det vara så. Men ganska ofta skjuter vi förändringar på framtiden bara av ren bekvämlighet, eller rädsla för det nya. Det är synd tycker jag.

Hösten är en bra tid för förändringar. Du har förhoppningsvis laddat hela sommaren med sol och energi och fått skön distans till vardagens ”måsten” (och förstått att väldigt lite är ett "måste" egentligen). Och förändringar behöver inte vara så stora som att man flyttar till ett nytt land eller börjar ett nytt jobb. Eller räddar världen. Det kan vara att sortera plastburkarna i köket så att dom inte rasar ut över dig varje gång du öppnar köksluckan. Och tänk på att även stora förändringar börjar smått, och kanske allra först med att du mentalt gör dig redo för en förändring. Vår egen flytt till USA pratade vi om i rätt många år innan allt det "yttre" plötsligt föll på plats och vi kunde åka.

Vilka förändringar ska du göra i höst? Själv ska jag som sagt rensa ut allt sånt i garaget som vi inte behöver, och ge till nån som behöver det bättre. Sen, när jag skapat utrymme för nåt nytt, ska jag bygga mitt eget crossfitgym.

#medvilkenrätt

Menlo Park I veckan som gick blev det en stor nyhet i svenska medier när nära 6000 kvinnor i juristbranschen slöt samman i ett upprop, #medvilkenrätt, som protesterar mot sexuella trakasserier och andra kränkningar mot kvinnor i juristbranschen. Det var alltså juristernas svar på #metoo, #tystnadtagning och #visjungerut. I juristernas upprop vittnas om en utbredd manschauvinism och tystnadskultur och det skildras allt från olämpliga kommentarer i fikarummet till rena övergrepp, på universiteten, domstolarna, åklagarkammarna och advokatbyråerna. Många har reagerat särskilt starkt på att sådant förekommer inom rättsväsendet, eftersom vi gärna vill tro att vi kan lita på lagens företrädare.

För mig väckte #medvilkenrätt många tankar också på ett personligt plan.

När jag fick frågan om att skriva under uppropet tvekade jag först. Inte därför att jag inte höll med – det är ju självklart att varje arbetsplats ska präglas av sunda värderingar och en jämställd arbetsmiljö, fri från trakasserier - utan för att jag ifrågasatte om jag verkligen skulle engagera mig - ”Angår det verkligen mig? Orkar jag, eller river det bara upp undangömda minnen?”

Juristuppropet föddes förra helgen i en sluten FB-grupp, dit kvinnor i juristbranschen bjöds in. När jag läste kommentarerna och inläggen kände jag så väl igen min egen röst från för många år sen. Välformulerade, begåvade unga kvinnor som alla brann för saken, som hade kämpat hårt för att komma dit de hade, och som nu vägrade acceptera särbehandling på grund av sitt kön. Länge engagerade jag mig också själv för ökad jämställdhet inom advokatvärlden, jag vann till och med ett internationellt pris för det.

Men efter många års föreläsande, lobbande, peppande, bråkande, trugande, workshopande, samtalande, och efter otaliga timmars självstudier och vidareutbildning i ämnet var det som om kraften rann av mig. Eller så kändes det i alla fall.

Jag upplevde det nästan som att jag blivit ett enfrågesparti, att det var den kvinnliga advokaten Maria som människor såg, och inte den kunniga fastighetsjuristen. Jag började också ifrågasätta om det fanns någon mening med det vi gjorde, egentligen. Jag hade nämligen upptäckt att man gärna tillsatte kommittéer och grupper för kvinnliga jurister som skulle inspireras, utbildas och peppas i hur de skulle ta för sig och lära sig sticka hål på härskartekniker, men när frågan kom upp om att anslå en jämställdhetsbudget eller börja utvärdera ledare baserat på specifika och mätbara jämställdhetsmål, då var det svårare att få gehör. Jag fick rådet att jag borde vara mindre ”ultimativ”, att förändringsprocesser måste få ta tid, och att jag var för ung för att se det själv, men att det faktiskt hade hänt massvis bara under de senaste 25 åren som vederbörande jobbat som jurist (för mig lät 25 år som en hel livstid och det var hyfsat svårt att relatera till).

Det var nog där nånstans som krafterna började sina och jag bestämde mig för att fokusera mer på mina klienter istället (eller varför inte på familj och mina vänner?) än på att försöka förändra en bransch som ju ändå inte verkade vilja förändras.

Det var länge sen jag själv kände mig utsatt eller orättvist behandlad på grund av att jag är kvinna. Några regelrätta övergrepp eller trakasserier har jag aldrig utsatts för, även om jag har flera vänner och kursare som råkat ut för det. Jag vill också tro att byrån, där jag själv jobbade, var en av de bättre (mindre dåliga). Vi arbetade i alla fall strukturerat med frågan och var ödmjuka nog att förstå, att när vi vann pris för ”Sveriges mest jämställda byrå” så var det i en klass där konkurrensen inte var särskild hård och vi var försiktiga med att slå oss själva alltför hårt på bröstet.

Så först när jag läste om upproret tänkte jag inte skriva under det. Juristbranschen i Sverige kändes så väldigt långt borta där jag satt i mina jeans och sneakers i Silicon Valley. Men efter att jag hade följt diskussionerna i FB-gruppen ett tag, så ändrade jag mig. Plötsligt kändes det självklart att jag skulle skriva under. För jag hade ju fel - det är visst min angelägenhet att det förekommer övergrepp och särbehandling inom juristbranschen. Det är allas vår angelägenhet! Om vi inte får till det med jämställdheten och respekten inför varandra ens i en bransch, som ska stå för rättvisa, moral och laglydnad, och i ett land som Sverige – hur illa ställt är det inte då? Vi är för tusan skyldiga att högljutt protestera mot det, varenda en av oss.

Och vilken kraft det blir när många sluter upp kring en och samma sak. FB-gruppen skapade en miljö där många som tidigare varit tysta vågade dela med sig också av det mest skamfyllda och mest undangömda. Vetskapen om att man inte var ensam gjorde att man vågade berätta. Det var en väldigt trygg känsla i gruppen.

För mig blev också läsningen av inläggen i FB-gruppen en påminnelse om att det varje dag utexamineras nya jurister, och att arbetet som pågår nu, det gör vi inte bara för vår egen generations skull utan också för kommande. Jag har en son och en dotter och jag vill att de ska jobba på en arbetsplats, oavsett bransch, där det självklart inte är ok att förgripa sig på en arbetskollega, oavsett ålder och kön.

För en sak tycker jag är jätteviktig. När vi säger att trakasserier, övergrepp och sexualisering måste upphöra, så är det inte bara för kvinnornas skull utan lika mycket för männens. När makt inte längre är kopplad till saker du inte kan ändra på (som hudfärg, ålder och kön) då är vi många som vinner på det – sannolikt även den som sitter på makten idag, i vart fall på ett mänskligt plan. När du inte längre bedöms och behandlas olika för sådant du inte kan ändra, kommer vi få arbetsplatser där människor kan vara sina egna allra bästa jag, och ni kommer att se att alla inte bara mår bättre utan också presterar bättre. Diskussionen om hur vi behandlar varandra är därför inte om vi och dom, om kvinnor och män, utan i högsta grad om oss.

Chefer på högsta nivå inom politik, domstolsväsende och advokatsamfundet har reagerat starkt på uppropet och upprört slagit fast ”att så här får det inte gå till”. (Fast om nån av cheferna i TV-soffan låtsas om att de inte redan visste att det förekommer sexuella trakasserier även i vår bransch, så är det struntprat – självklart har de vetat.) Krafttag har utlovats.

Tänk om det händer nu! Måtte det hända nu.

PS Och helt oengagerad har jag faktiskt inte varit i jämställdhetsfrågan de senaste åren - sedan förra året sitter jag i juryn för det nyinstiftade justitiapriset.se. Grundaren Louise Meijer är ett exempel på en sådan vältalig, begåvad ung kvinna som har både kraften och modet - och engagemanget! - att bidra till förändring. DS

 

Bildblogg från Halloween

Menlo Park Jag har precis firat mitt fjärde Halloween i USA (mitt första var för 10 år sen, när jag bodde i Boston). Ok, jag är ingen expert än, men här har ni min take på det. 

1. BÄST

Sista april stämning på Sherman Ave i Menlo Park - mängder med folk, halvkyligt i luften men helt ok om man sätter på en fleece, man träffar vänner vart man går och tittar in för ett glas vin (eller ginger beer, se nedan under 5) hos dem man känner som bor i närheten. Fantastiskt härlig och god stämning på gatorna!

2. SÄMST

Att få bort spindelväven nu från buskarna hemma. Den tjorvar fast sig i grönskan så in i bängen.

3. GULLIGAST

Fyraåringarna i hemmagjorda halloweenkostymer. (Och minst gulliga är 16-åringarna med typ bara lösmustasch till utklädnad, och med en plastkasse som de vräker ner godiset i.)

4. LÄSKIGAST

När jag pillade lite förstrött på köttbiten jag trodde min vän tänkte grilla till middagen, och såg att det var en blodig hand.

5. GODAST

Eftersom jag deltar i ett 6 veckors detoxprogram blev det inget godis för mig i år. Men väl ginger beer, en nyfunnen favorit på Costco. (Ok, nu är väl ginger beer inte helt enligt detoxprotokollet det heller kanske, men det är väl ändå liiite bättre än MilkyWay och Swedish Fish?)

6. OCH NU DÅ?

Post-Halloween-depression? Nej, skulle inte tro det. Nu ska det orangea och läskiga ut - in med kulörta lampor och vår uppblåsbara tomte-Mickey Mouse!

Där goda juridiska råd är gratis

Menlo Park Testa att googla “Lawyers are”… Ser du vad som kommer upp överst i träfflistan? Inga kul adjektiv att förknippas med.

Jag märkte redan när jag bodde i Boston för många år sen att jurister är ett hatat släkte här i USA. Ganska snart lärde jag mig att inte svara ”jurist” om någon frågade, utan hellre ett svävande ”jag jobbar med människor” eller ”jag jobbar med att göra affärer för företag”- då stod personen i alla fall kvar och kunde fråga en del nyfikna uppföljande frågor.

Varför? Ja, för mig är det ganska klart att USA har ett problem för mycket juridik. Ja, alltså, för långa kontrakt, för mycket domar som går åt olika håll, för många olika lagsystem i olika nivåer, för mycket att vinna på att alltid försöka hitta den skyldige och ställa hen till svars. Det har i sin tur lett till att man fått ett problem med för många jurister. Det har också lett till att juridik är för svårt för att en lekman ska kunna klara det själv.  Advokaterna i sin tur tvingas teckna ansvarsförsäkringar med skyhöga försäkringspremier, eftersom klienterna inte drar sig för att stämma om juristen skulle göra något fel - vilket jag faktiskt kan tänka mig är lätt hänt mot bakgrund av det komplexa rättsliga landskapet. 

Konsekvensen av allt detta är att 1) det finns för många advokater 2) de tar skyhögt betalt för att kompensera för den höga risken som följer med att ge juridiska råd 3) människor känner en frustration över att inte kunna lösa kontraktsfrågor och tvister på egen hand, utan tvingas anlita en dyr jurist.

Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att jurister är hatade här?

Men det finns hopp om ändring. Igår var jag på ett lunchseminarium med CodeX, ett initiativ på Stanford där jurister jobbar tillsammans med utvecklare för att utveckla nya tekniska lösningar inom juridik. Det kan t.ex. vara intelligent datoriserad scanning av stora mängder dokument, där man söker efter specifika fraser eller ord, eller verktyg för effektiv projektledning av juristens ärenden, eller algoritmer för hur självkörande bilar ska köra i en korsning där de antingen kommer döda två cyklister som kör mot rött eller en äldre dam som går mot grön gubbe. Det finns också tjänster där du med hjälp av smarta algoritmer kan hitta just den advokat som passar dig bäst i det specifika ärendet. (På temat legaltech: kolla intill exempel legal.io, upcounsel.com för den amerikanska marknaden, och VQ Legal eller Avtal24 för den svenska; eller lyssna på podden The Lawyerist som jag själv tycker är bra).

Det jag hörde berättas gjorde mig inte särskilt orolig för mitt eget yrkes framtid – däremot tror jag att tekniken kommer skapa mycket stöd till juristernas jobb, som kommer göra oss betydligt mer effektiva och därmed (väl??) billigare att anlita. Och jag tror tekniken kommer göra juridiken mer tillgänglig även för gemene man – även här i USA.

Kanske… kanske kommer människor inte hata oss längre då? Kanske kan mina barn googla ”Lawyers are…” och få upp ”amazing” ”helpful” ”heros”?

Själv drar jag mitt strå till stacken tillsammans med två vänner, genom att i nästa vecka launcha hemsidan uslawfornordics.com. Ett passion project som upptagit en hel del kvällar och helger de senaste månaderna, och där vi hoppas skapa en community för företag som funderar på att etablera sig i USA. På hemsidan kommer amerikanska advokater, VC-firmor, banker dela med sig av tips och trix som företagen bör känna till. 

Särskilt för startups är det ofta för dyrt att anlita advokat, och man försöker därför klara sig så gott man kan på egen hand. Tyvärr är det ofta felen man gör i början som kostar allra mest längre fram: slarv med vem som egentligen äger de immateriella rättigheterna, kundavtal utan ansvarsbegränsningar, otydliga anställningsavtal, avsaknad av aktieägaravtal som reglerar vad som händer om ägarna blir osams. Inte bara kan det kosta pengar om något händer, men det kan också avskräcka en potentiell köpare eller investerare.

Vi hoppas att hemsidan ska kunna svara på en del frågor men också att den kan hjälpa till att reda ut i vilka delar man törs chansa, och när man borde ta hjälp. På hemsidan finns det också tips på vad man ska tänka på när man köper advokattjänster i USA för att det inte ska bli fel eller alldeles för dyrt. Läs gärna mer på https://www.nordicinnovationhouse.com/blog/2017/10/18/get-the-legal-stuff-right-from-the-start

Tänk om vi kan skapa en hemsida där goda juridiska råd är gratis?

Californication

Menlo Park Du vet att du håller på att förvandlas till en sann kalifornienbo när: 

1) Du sätter på dig tofflor och kofta inomhus, och muttrar nåt om höst, när det är 21 grader utomhus och lika varmt inomhus.

2) Du inte längre reagerar på hur stort allting är, utom när du har svenska gäster på besök som gapar stort över ett mjölkpaket som rymmer 4 liter, lika stora flaskor med matolja och en kyl som är dubbelt så bred som den genomsnittliga svenska.

3) Du tar bilen till grannens inflyttningsfest, mindre än 1 km bort från där du själv bor, dricker vin under kvällen och sedan helt bekvämt kör den korta vägen tillbaka hem på nattkröken.

4) Du faktiskt uppskattar stunderna i bilen med dina barn på väg till deras fritidsaktiviteter. När du liksom hittat ett förhållningssätt till detta ständiga bilåkande, som gör att din initiala frustration över alla dessa timmar i bilen byts ut mot nästan en förväntan (nja, nästan) när kvällens åkturer tar vid. 

5) Du betecknar potatischips som ett helt ok mellanmål - det är ju gjort på rotfrukter, eller hur?

6) Din årliga check-up visar att du gått upp 2 pounds sen förra årets check-up (kan det finnas ett samband med punkten 5?).

7) Din under 12 år träget inövade brittiska accent på engelskan bytts ut mot en mer sluddrande amerikansk variant (inte bara efter inflyttningsfester).

8) Du börjat använda en keps med ditt hemmalag i amerikansk football. Eller - ännu tydligare tecken - när du kollar på amerikansk football både på torsdagar och söndagar, eller varför inte alla andra dagar i veckan också.

9) Kristaller och en meditationskudde har blivit ett naturligt inslag i ditt vardagsrum.

10) Du slutat stanna vid stoppskyltar och istället gör en "Californian roll". 

Testa själv - hur mycket kalifornienbo är du? Alla punkter ovan stämmer vid det här laget in på mig, i alla fall mer eller mindre.

Peace.

Ett universitet i världen - i tiden

Menlo Park Igår ordnade Uppsala universitets Alumni Chapter i SF/Bay Area ett event på Stanford University. Temat för kvällen var internationalisering av den svenska högskolan.

Maria Wilenius var kvällens föredragshållare. Hon är uppsalaalumn och sekreterare i den statliga internationaliseringsutredningen, där man bl.a. tittar på frågor som: Hur kan svenska universitet utvidga sitt samarbete med andra lärosäten och företag utomlands? Finns det något vi kan göra för att öka rörligheten för studenter och forskare, både till och från de svenska lärosätena? Hur kan Sverige bli mer attraktivt som kunskapsnation?

Det är spännande, och gör mig ganska stolt, att den svenska regeringen tillsätter en sådan utredning i en tid då många länder drar åt andra hållet, och ser över hur man tvärtom kan stänga sina gränser. Egentligen är det självklart: När kunskap blir en allt viktigare resurs kan ett litet land som Sverige inte vara självförsörjande, utan vi behöver samarbeta med andra länder.

Maria pekade på att internationalisering av svenska högskolan betyder mycket mer än bara att svenska studenter och forskare ska resa utomlands, eller att utländska lärare och studenter ska resa till Sverige. Det handlar också om att implementera ett internationellt perspektiv i undervisningen och att odla strategiska partnerskap med utländska universitet och högskolor. Internationalisering måste ju inte heller se genom fysiska möten i andra länder; ny teknik möjliggör möten och samverkan på distans, vilket är både billigare och mer miljövänligt. 

Det finns flera hinder för ökad internationalisering: Krångliga visumregler, oklarheter kring hur betygen värderas, svårigheter med finansiering. Men det finns nog också en bekvämlighet som spökar – det finns studier som visar att studenter helt enkelt inte är intresserade av att plugga utomlands en termin, kanske för att de har en partner i Sverige som håller dem kvar.

Efter Marias föredrag följde en paneldiskussion, där det deltog akademiker och näringslivsfolk med erfarenhet av både Sverige och USA.

Panelen pratade om hur Sverige borde se ökad internationalisering som en möjlighet att skaffa sig fördelar, nu när många andra länder tvärtom sluter sig.

Man konstaterade att människor historiskt sett har överlevt tack vare innovation och samarbete, och att det måste vara vägen framåt. Samarbete i internationella plattformar skapar goda förutsättningar för innovation. En av panelisterna, med bakgrund i näringslivet, berättade om “coopetition” (competition and collaboration), där företag samarbetar trots att de egentligen är konkurrenter, eftersom det gagnar helheten och därmed blir en win-win; rädsla för konkurrens ska alltså inte avhålla oss från strategiska samarbeten.

Ofta framhålls det att Silicon Valley är en multikulturell smältdegel av olika nationaliteter. Olikheterna i bakgrund kan förvisso ge upphov till en del konflikter, men den skapar också dynamik, kreativitet och oväntade resultat. Vi ska välkomna olikheter och inte motarbeta dem.

I USA är mobiliteten bland människor högre än i Sverige. Panelen spekulerade i att det kan vara ett personlighetsdrag hos svensken att hon är lite försiktig och riskavert till sin läggning. Men man pekade också på att vår höga grad av arbetstrygghet och vår relativt långt komna jämställdhet, där båda föräldrarna vill jobba heltid, motverkar uppbrott och långväga flyttar. Det hade jag faktiskt inte tänkt på, men så är det förstås; här i USA räcker ofta den ena makens lön till att försörja hela familjen, så att den andra maken inte behöver hitta ett jobb (därmed minskar också, som en effekt, beroendet av att bo kvar där man alltid har bott, nära sitt upparbetade nätverk av barnvakter).

Det ska bli väldigt spännande att se vad utredningen kommer fram till. Jag tror det är viktigt att man inte bara sätter strategiska mål utan att man också hittar effektiva sätt att följa upp hur universiteten och högskolorna verkligen följer de satta målen. Den höga graden av autonomi bland svenska lärosäten gör det svårt att lagstifta, utan vägen framåt är nog snarare att skapa tydliga incitament för att göra rätt. En första rapport ska lämnas i januari. Det känns som en självklarhet att ökade internationalisering är rätt väg att gå.

 

Medverkande från vänster till höger: Lars E Johansson, Mattis Fjällström, Henric Johnson, Erik Ingelsson och Maria Wilenius

 

 

Namn: Maria Ingelsson
Familj: Gift med Erik. Två barn, 11 och 13 år.


Bor: West Menlo Park, utanför San Francisco.
Jobbar som: Chefsjurist på IT-bolaget Favro. Styrelseuppdrag i bl.a. Rusta och SH Bygg.
Gör på fritiden: Tränar på gym och springer. Äter middag med goda vänner. Uppfostrar min bångstyriga labrador, packar matlådor, sätter upp play-dates, handlar på Costco...