Maria Ingelsson

Den nya världen

Maria Ingelsson bloggar om livet som svensk jurist på en start-up i Silicon Valley, med en blandning av stort och smått, privat och professionellt. Detta är en extern blogg utanför Uppgångs utgivaransvar

Tid för förändring

Menlo Park Vi är tillbaka i Menlo Park efter 4 veckor i ett somrigt (och kallt) Sverige. Samma morgon som vi lämnade Uppsala såg jag flyttfåglar öva v-formationer på den grådisiga himlen. Några timmar senare sitter jag på ett Boeingplan och ser på TV-skärmen att vi flyger över Grönland. Jag läser konsonanttunga ortsnamn som jag inte kan uttala och undrar om jag nånsin kommer åka dit. Jag kommer att tänka på en dokumentär, jag tror det var på svensk TV, som handlade om människor som bröt upp från det gamla för att skapa nya liv nån annanstans. Där var det en familj som hade sålt allt de ägde för att flytta till Grönland där pappan fått jobb. Planen var att kunna varva ner och skala ner, få mer tid för varandra och för sånt som egentligen spelar roll. Jo, nog fick de mer tid över alltid. Men jag är inte säker på att alla i familjen tyckte det nya livet var så mycket bättre.

Varför flyttar man till ett annat land? Ett spännande jobb kan såklart vara drivkraften. Ett land med bättre möjligheter till utbildning, eller som är mer jämställt och demokratiskt. Bättre väder, bättre ekonomi. Ibland – ett land utan krig.

Att flytta till ett nytt land, oavsett om det är USA eller Grönland eller någon helt annanstans, och oavsett vad som driver dig, är en möjlighet att börja på nytt. Allting rivs upp och tumlas runt, och när allt det gamla är urblåst är det ganska enkelt att börja plocka ihop de bitar till en ny vardag, som man verkligen vill ska finnas med. Inga måsten av hävd och gammal vana, väldigt få förväntningar från omgivningen. Vi har alla varit med om samma sak nån gång – när man flyttat till en ny stad, bytt skola eller jobb, bytt partner. Konsten är att inte falla in i det gamla, förstås. Dig själv har du ju alltid med dig, hur mycket du än tumlar runt.

Sommaren 2015 och sommaren 2016 flyttade vi till nya hus. När du flyttar rensar du automatiskt bort sånt du inte behöver. I år flyttar vi inte någonstans, men jag har bestämt mig för att ändå ta nån dag till att blåsa ur förråd och garage och bara stoppa tillbaka sånt i skåpen som jag verkligen vill ska finnas där. Förändringar måste inte vara påtvingade utifrån, mönster kan brytas och måsten rensas ut även av fri vilja. Svårigheten är ofta att hitta tillräcklig motivation för att få kraften att göra det. Ofta är det så mycket bekvämare att göra som man alltid har gjort. ”Det funkar ju”, tänker man, ”ingen mår väl direkt dåligt av oordningen i skåpen" eller "det är ju inte som att du direkt vantrivs på jobbet som ändå betalar hyggligt i lön och som serverar bra kaffe i fikarummet. En vet vad en har, men inte vad en får, och helt klart finns det såna som har det sämre”.

Allt har sin tid. Ibland ryms det bara inte några förändringar i livet, då får det vara så. Men ganska ofta skjuter vi förändringar på framtiden bara av ren bekvämlighet, eller rädsla för det nya. Det är synd tycker jag.

Hösten är en bra tid för förändringar. Du har förhoppningsvis laddat hela sommaren med sol och energi och fått skön distans till vardagens ”måsten” (och förstått att väldigt lite är ett "måste" egentligen). Och förändringar behöver inte vara så stora som att man flyttar till ett nytt land eller börjar ett nytt jobb. Eller räddar världen. Det kan vara att sortera plastburkarna i köket så att dom inte rasar ut över dig varje gång du öppnar köksluckan. Och tänk på att även stora förändringar börjar smått, och kanske allra först med att du mentalt gör dig redo för en förändring. Vår egen flytt till USA pratade vi om i rätt många år innan allt det "yttre" plötsligt föll på plats och vi kunde åka.

Vilka förändringar ska du göra i höst? Själv ska jag som sagt rensa ut allt sånt i garaget som vi inte behöver, och ge till nån som behöver det bättre. Sen, när jag skapat utrymme för nåt nytt, ska jag bygga mitt eget crossfitgym.

Nya specialiteter

Menlo Park Vi är inne på vårt tredje år i USA. När vi flyttade hit på midsommardagen 2015 var det tänkt att vi skulle bo här i två år, som nu har passerat. Men vi trivs och har bestämt att vi stannar ett tag till. Två år går fort. När jag var tillbaka I Sverige nu var det flera som frågade hur manga år vi varit borta egentligen – två, tre, fem? Åren flyter snabbt ihop.

Min vardag idag är väldigt olik min vardag för tre år sedan. Det fanns så mycket då, när jag var fastighetsadvokat, som jag var bra på. Jag visste skillnaden på det direkta och det indirekta besittningsskyddet, och jag visste förstås vilka de besittningsskyddsbrytande grunderna var och huruvida de var kumulativa eller alternativa. Jag kunde föreläsa för andra om planerade ändringar i detaljplaneprocessen eller om de juridiska fallgroparna med centrumavtal. Jag visste var i jordabalken du kunde hitta reglerna om surrogatdelgivning eller preskriptionstiden för hyresfordringar.

Sen blev jag bolagsjurist och HR-chef på en start-up inom IT-branschen, och specialisten Maria är nu ett minne blott. Idag jobbar jag med IT-säkerhet på förmiddagen och anställningsavtal på eftermiddagen. Kanske deltar jag i en utbildning i growth hacking på lunchen, och kanske drömmer jag mardrömmar om GDPR på natten.

Jag tycker det är kul att man kan fortsätta lära sig nya saker fastän man fyllt fyrtio. Och även om jag blir rätt frustrerad ibland över att aldrig få vara riktigt bra på något är det fantastiskt kul när jag ser hur något jag lärt mig inom ett område liksom ”smittar av sig” och ge nya infallsvinklar och perspektiv inom ett annat.

Men det finns några områden där jag faktiskt utvecklat ny specialistkunskap sen jag flyttade till USA: videokonferens och flygresor med Norwegian på sträckan Oakland – Stockholm tur och retur.

Så upptäcker du att du har att göra med ett videokonferensproffs:

  • Hon klarar av att kalla deltagarna till rätt tidszon i kalendern, även när det är fler än 2 tidszoner är inblandade, och även om hon sitter i en annan tidszon än hon normalt bor i, när hon kallar till mötet;
  • Hon vet att man behöver börja koppla upp sig 2 minuter före utsatt tid, annars blir man nästan helt säkert sen, eftersom det ofta är nånting som strular;
  • Hon har utvecklat en ganska bestämt smak för vilken paus/väntemusik hon gillar eller ogillar;
  • Hon vet att hon ska trycka på mute när hon inte talar. Och att andra faktiskt hör om hon svarar på mail under tiden som hon deltar i samtalet, eftersom tangentbord klipprar när man skriver på dem;
  • Hon vet att det är oartigt att inte sätta på video, om den andra visar video - till vanligt hyfs hör att man i alla fall erbjuder den andra att stänga av sin video, om det är så att man själv absolut inte vill synas på bild just då; 
  • Hon vet att man inte ska ”humma med” på ett call med fler än 3 personer, utan att man bara ska prata när man har något riktigt att säga;
  • Hon vet att man inte behöver inleda varje inlägg med ”Maria speaking” om det inte är så att man har en verklig röst-sound-a-like på callet;
  • Hon vet när det är läge att ge upp ett call med dålig mottagning, och istället ringa på inringningsnumret istället, eftersom det är fruktansvärt irriterande när någon på callet (allra helst du själv förstås) har dålig mottagning och måste fråga om hela tiden.

Och så här vet du om du sprungit på ett riktigt Norwegian-proffs:

  • När hon checkar in har hon förberett en skriven lapp, alternativt visar hon sitt amerikanska körkort, där hennes adress i USA står, för att slippa bokstavera ”Cascade Court” för den stackars människan i incheckningsdisken;
  • I säkerhetskontrollen står hon med skorna i handen på amerikanska sidan, men inte på den svenska, och hon tar max 30 sekunder på sig att få upp alla datorer, jackor och väskor på bandet, och max 15 sekunder att packa ihop dem. Behöver hon snöra på sig skor vet hon att man inte gör det vid bandet, utan man tar med sig sitt pick och pack och ställer sig där man inte är i vägen för att ordna med det;
  • Hon vet att det finns två eluttag per tresäte på flygplanet, men hon blir inte särskilt besviken när de inte funkar eftersom de nästan aldrig gör det. Hon vet också att det finns en iphoneladdare vid varje säte, och att den funkar;
  • Hon har sett LaLaLand och The Girl on the Train minst 10 gånger på olika medpassagerares videoskärmar, eftersom det verkar vara de mest populära filmerna nu. Sannolikt har hon själv bestämt sig på förhand vilken film hon ska se den här flygningen, men hon längtar ärligt talat till nästa gång Norwegian byter filmer;
  • Hon vet att man behöver filt på resan till Sverige, då man ska sova och det brukar vara rätt kallt på planet, men att det sällan behövs på resan till USA;
  • Hon vet att det serveras Pepsi Max, och inte Diet Coke, och att kycklingen är vidrig, men ändå uthärdlig och i alla fall bättre än nötköttet, och hon vet att teet serveras före kaffet. Hon tycker frukosten som packas i Sverige (=fullkornsbröd med sallad och skinka) är bättre än den som följer med från Oakland (=skinkstubbe i en plastig, halvblöt wrap);
  • Hon vet att svenskt godis och Kalles kaviar på tub går bra att ta in i USA, men däremot inte mackan med skinka som du fick till frukost på planet och inte åt upp, eftersom du precis tryckt i dig ett rör Pringles;
  • Hon vet att man håller till vänster och försöker ta sig förbi så många som möjligt i korridoren på väg till passkontrollen vid inpasseringen i USA, eftersom varje medpassagerare man tar sig förbi kan innebära många intjänade minuter;
  • Hon vet att man inte beställer sin Lyft förrän bagaget är upphämtat och sista scanningen genomförd, eftersom Lyft betygsätter sina passagerare bl.a. på punktlighet och de är snabba som tusan att skicka en bil till perrong nr 2E, när du väl har beställt.

Vad är du specialist på? Eller är du hellre generalist?

 

NOTE TO SELF

Järvsö Ni vet, den där känslan när man bott utomlands tillräckligt länge för att faktiskt återupptäcka saker i Sverige som man nästan - ja, jag tror det - hade glömt? Den känslan har jag upplevt och kan summera nu, såhär två veckor in i sommarens sverigevistelse. 

NOTE TO SELF:

1. Folk kör som galningar i Sverige, kom ihåg det. Säkert 20 km för snabbt i snitt på vägen mellan Tönnebro och Järvsö. Trots skymning och viltfara, och trots obefintliga vägrenar. För att inte tala om i stan. Ingen hjälper till när jag hamnat i fel fil. Cyklister kastar sig vettlöst ut framför bilen. Gångare likaså. Herregud, jag föredrar de femfiliga vägarna i Kalifornien eller stadstrafiken i San Francisco vilken dag i veckan som helst. Där hjälper man åtminstone varandra, här handlar det mest om vem som har (eller tycker sig ha) rätt i teorin.

2. PS Nej Maria, det är INTE ok att svänga höger på rödljus, som i USA ("right on red"). Spelar ingen roll hur tom korsningen är. DS

3. "20 grader och växlande molnighet" betyder inte T-shirt, det betyder lager på lager och ett paraply i väskan för säkerhets skull. Och gosse, vad jag älskar det. Den friska, fuktiga luften som gör att man kan springa många många kilometer utan att krokna, även om det hunnit bli mitt på dagen.

4. De gamla sedlarna gäller tydligen inte längre i Sverige. Synd. (och rätt klantigt att jag inte hade koll på det)

5. I affären bygger du INTE varuberg. Du pratar INTE med människorna framför dig i kön. Du förväntar dig INTE att nån annan ska packa dina kassar åt dig.

6. Människorna runtomkring dig förstår med största sannolikhet vad du säger, när du talar svenska. Nu tycker jag det är en bra princip att inte prata om människorna intill, oavsett om de förstår vad du säger eller inte. Men ändå, kan vara bra att tänka på.

7. När du jobbar på kontor: Kom ihåg att låsa toadörren. Inte superviktigt när du jobbar hemifrån med en labrador till enda sällskap, men desto viktigare när du jobbar med (mänskliga) kollegor.

8. Okej, så råvarorna på Stora Coop i Ljusdal är inte riktigt lika bra som köttet eller grönsakerna du vant dig vid i Kalifornien. Men stanna extra vid den bredbara leverpastejen. Vid Singoalla-kexen. Vid Pyramid knäckebröd. Vid filen. Eller jordgubbarna, som hur det än är har nåt extra sött och intensivt i smaken (som en smultronturbo som kickar in). Och gläd dig åt att varukorgen bara kostar hälften så mycket som den du köper hem på Costco i Redwood City.

Hälsar jag från mitt sommarparadis, där röda stugor med vita knutar samsas med kossorna på ängen, prästkragarna och blåklockorna i dikesrenarna, och aborrarna i Skålbosjön. Där tiden på nåt magiskt, och oerhört vilsamt, vis alltid står stilla, oaktat trafikregler och toalås.

 

 

NorCal Wonders 2017 – en resblogg

Det är söndag kväll och vi har precis kommit hem från en fem dagars roadtrip norröver, upp genom norra Kalifornien hela vägen till Oregon. Jag älskar roadtrips på amerikanska vägar. Se bara till att ha the basics på plats – alltså bensin, gott om snacks och dryck i kupén, nedladdade poddavsnitt, spellistor och ljudböcker, och en rejäl keps eller bra solglasögon – så kan du sedan slå dig ner vid ratten för att få njuta av högkvalitativ familjetid (det saknas internet under stora delar av resan!) ackompanjerad av fantastiska vyer genom rutan.

Obligatorisk kylväska, modell större: 

Kalifornien är en fantastiskt omväxlande delstat, på alla sätt. Till vardags bor vi nära Stilla havskusten, i det liberala Bay Area, granne med akademiker och IT-entreprenörer. Flera gånger har vi tagit bilen söderut för att bada i varmare vatten och besöka häftigare nöjesparker, i LA och San Diego. Under våra två år här har vi också bockat av flera ”måsten” som vinlandet (Napa och Sonoma), Sequoia, Lake Tahoe och Yosemite. Men den här gången ville vi alltså testa att åka norrut istället.

Vårt första stopp var fyren vid Point Reyes National Seashore. Bilresan dit var obeskrivligt vacker, som ett gotländskt landskap på steroider. Vi hade lämnat ett 30-gradigt Menlo Park, men när vi klev ur bilen 2,5 timme senare var det 15-gradigt och rejält blåsigt. Vi hade tur och hittade lä bakom en klippa (precis lagom klättringsvänlig för 10-åringar!) där vi slog oss ned och åt matsäckslunch. Det blev en lunch med nästan löjligt vacker utsikt över det stormiga havet, och där vi fick se flera valar som omväxlande dök, slog med sina stjärtfenor och blåste vatten. 

Vi körde vidare upp mot Russian River, där vi besökte två vinerier av helt olika slag. Först en drop in provning på Porter Creek, ett hål i väggen närmast, men väldigt personligt och med flera goda viner (fast lite ojämn kvalitet, kanske). Sedan Arista, där man egentligen behöver förboka en provning, men där vi blev insläppta ändå. Vi fick varsitt glas rosévin i handen och tog ett varv i den underbart vackra japanska trädgården medan vi väntade på vår sommelier. Sedan slog vi oss ner vid ett bort och avnjöt en vinprovning där det ena vinet var bättre än det andra. Vi har på sistone börjat tycka bättre om Russian River än det betydligt turistigare Napa.  

Natten tillbringade vi på ett äkta amerikanskt motell i den supersöta staden Healdsburg. Överlag betalade vi inte mer än kanske 125 USD per natt på något av ställena vi sov på under resan (2 vuxna, 2 barn). För den pengen får man ett (tillräckligt) rent och helt rum, men utan krusiduller. I gengäld får man pengar över att köpa vin för. Den här resan, där vi sov på 4 olika ställen, fick oss att inse att (1) wi-fi, (2) utomhuspool och (3) kylskåp (där vi kan kyla drycken vi har med oss i bilen) är viktigt för oss att det ingår, men inte så mycket annat. I USA är det t.ex. ganska vanligt att frukost inte ingår i hotellpriset, men med tanke på att en standardfrukost ofta kan bestå av översötade flingor och teliknande kaffe, så äter jag nästan hellre frukost på restaurangen intill. På sista tiden har vi allt oftare bott på AirBnB istället för hotell, men på den här resan hade vi svårt att hitta det. AirBnB är ofta enklare att hitta om man ska till större städer eller är flexibel vad gäller var man ska bo. När vi bokar hotell litar vi ofta ganska hårt på Tripadvisor, som jag tycker brukar ge oss ungefär rätt förväntningar på hotellet.

Nästa dag besökte vi Redwood national park och förundrades över de jättelika träden, många upp till 2000 år gamla. Vi har besökt många redwoodskogar förut, men aldrig förut en så tät skog, där det fanns så många riktigt stora träd, och framförallt har jag aldrig fått njuta av träden i en sådan stillhet som vi upplevde här. Jag vet inte om det var tidpunkten på året (inte högsäsong för amerikaners semestrar) eller att skogen ligger så långt från San Francisco och andra större städer, men det var ljuvligt att slippa trängas med andra turister, så som man gör i till exempel Grand Canyon, Yosemite och Muir Woods. Det var förresten samma sak med alla de andra nationalparkerna vi besökte under resan – att det inte var fler andra turister där än att vi faktiskt fick en naturupplevelse snarare än en ”bocka-av-från-bucket-list-upplevelse”.

Dag tre, efter en natt i Crescent City, reste vi vidare norrut till Crater Lake, Oregon. Det är USA:s djupaste sjö, och den har bildats i kratern till vad som en gång var en vulkan. Det är en spegelblank sjö med en underbart djupblå färg. Snön låg fortfarande kvar runt sjön, men tyvärr gjorde det att vägen ner till den enda badstranden var avstängd. Vi fick nöja oss med att njuta av vyerna den här gången. Alltmedan vi trallade titelmelodin till "the Sound of Music". 

På kvällen besökte vi haket Mia & Pia Pizzeria i Klamath Falls, vår nästa övernattningsort, där en uppstoppad mountain lion spejade ut över bardisken, där vi beställde öl som tillverkats på det lokala bryggeriet. (Jag blev leggad, vilket gjorde min kväll.)

Den fjärde dagen ägnade vi åt att utforska grottor i vilda västern, vid Lava Beds, Oregon. Grottorna har bildats av lavaströmmar och det fanns både ”lätta” grottor där man kunde gå upprätt hela tiden, ”medelsvåra”, där man ibland behövde huka och där det var klokt att ha med en karta för att inte gå vilse, och så ”svåra”, som inte bara var lätta att gå vilse i utan där takhöjden ibland var så låg som en fot, dvs man behövde åla på mage för att ta sig fram.

Medan vi andra utforskade grottor valde några av barnen i sällskapet att ta del av ”The Junior Ranger Program”, där de fick lösa uppgifter, under överinseende av en äkta ranger, som handlade om parken och grottorna. När uppgifterna var utförda fick de en plakett som bevis på sina insatser. Liknande program finns på de flesta nationalparker och jag såg några barn som hade säkert 10 plaketter fastnålade på sin hatt! 

Sista dagen hade vi en lång bilresa framför oss för att ta hela vägen från Susanville, där vi hade övernattat på stadens casino, och hem till Menlo Park, men vi tog oss ändå tiden att stanna till en timme vid Lassen Volcanic Park, som vi passerade på vägen. Även här hade vi oturen, som vid Crater Lake, att delar av vägen var avstängd p.g.a. vinterväglag. Trots det tog vi oss så pass långt uppför vindlande serpeninvägar (inget för den höjdrädda) att vi fick se en vidunderlig utsikt över bergen, och fick se (och lukta) på bubblande varma källor.

Jag älskar som sagt roadtrips i USA. Inte bara för friheten, eller för att man får gott om tid att hinna prata (eller sova), eller för nationalparkerna man besöker. Utan minst lika viktiga är upplevelserna längsmed vägen: Det du ser från bilrutan, stoppen du gör för att köpa 5 avocados för en dollar, middagarna du äter på the local diner i en liten stad i ”vilda västern”. När jag träffar människor under resan, eller för den delen bara åker förbi bondgårdar och hus längsmed vägen, kan jag inte låta bli att fundera på hur deras liv ser ut. Vad jobbar de med? Vad gör dem glada, och vad fyller deras liv med mening? Vad oroar de sig över?

I Kalifornien har jag träffat många som är förbannade på dem som röstade på Trump i senaste presidentvalet, och säkert var det många av dem vi träffade på vår resa norrut som röstade på Trump. I vart fall såg vi skyltar i butiksfönstren som tydde på det...

Jag kan tänka mig att för många av dem kretsar livet kring lantbruk och skogsbruk, att de varje dag vaknar till denna svindlande och sagolikt vackra utsikt som jag ser genom bilrutan, för att sedan ägna dagen åt att bruka jorden och ta hand om boskapen. Jag kan förstå om det enda de vill är att allt ska bara fortsätta att vara som det alltid har varit. Och om det då kommer en presidentkandidat och säger att han står för precis just det – att allt ska fortsätta vara som det alltid har varit - och som dessutom säger sig veta hur han ska åstadkomma det utan att det drabbar dem man bryr sig om, då är det klart att man gärna röstar på honom. Nej, jag blir inte förbannad på dem som röstade på Trump, utan jag blir förbannad på honom, som lurade dem att göra det. Och jag blir frustrerad över att det idag, när internet borde göra att demokratin är starkare än någonsin, ens är möjligt att luras och manipulera på det viset.

Allt detta tänker jag på när jag åker genom det stilla landskapet och ser eftermiddagssolen reflekteras mot laduväggar, och boskap beta på de vidsträcka fälten, mot en kuliss av snötäckta bergstoppar.

Det blev en lång blogg. Här kommer därför mina key take aways, för den som inte orkat läsa hela:

  • Om du ska göra en roadtrip i Kalifornien, våga testa även andra nationalparker än ”de vanliga”. Du kommer kanske få åka lite längre än annars, men du slipper trängas med de andra turisterna. 
  • USA är ett fantastiskt land att köra bil i. Låt bilresan bli en del av upplevelsen, inte bara de planerade stoppen. Snåla inte på snacks och dryck i kupén, och om du hyr bil: snåla inte på storleken. Ta en oväntad paus bara för att du känner för det – vid en vacker utsikt, på en uramerikansk diner, eller på en restaurang där du kan köpa hembryggt öl och friterad saltgurka.

Nu packar vi upp väskorna och börjar ladda för Fourth of July! 

Säkerhetsrisker och riskkapitalister

Menlo Park Vissa dagar älskar jag mitt flexibla jobb, som ger mig friheten att arbeta med sånt jag tycker är roligt, samtidigt som jag hinner med att njuta av livet i Sunny California. Andra dagar älskar jag jobb mindre mycket, som till exempel när jag måste gå upp klockan 2.15 på natten för att sitta i ett sex timmars Skype-maraton. Det hände i torsdags, och när skypemötena var klara kände jag mig rätt mosig i huvudet. Jag lekte med tanken att skippa nästa event, som var VentureCrush i San Francisco, och istället sova ikapp några timmar av nattens förlorade sömn. En kombination av nyfikenhet och pliktkänsla gjorde att jag ändå bestämde mig för att åka.

Och tur var väl det! Jag visste väldigt lite om eventet innan jag kom dit, annat än att det var för tech people, jurister och investerare, och att det anordnades av advokatbyrån Lowenstein Sandler LLP. När jag kom till Mission Bay Conference Centre visste jag på en gång att jag gjort rätt prioritering som ändå åkte dit. Det var en superhärlig energi, massvis med folk och när jag stod i kön till registreringen kunde jag tjuvlyssna på flera parallella samtal om kapital, innovation och investeringar, det ena intressantare än det andra. Det fanns ett tiotal seminarier att välja på under eftermiddagen, innan kvällens party drog igång (som jag tyvärr inte kunde stanna kvar på, men vad jag förstår brukar det vara en fest väl i klass med Uppsalas Företagargalan eller Lindahlkvällen...)

Det fanns väldigt manga spännande seminarier att välja på. Eller vad sags om “Road Warrior or Road Kill – Optimizing in the Current Fundraising Environment Across Stages” eller “Why Aren’t There More Dead Unicorns & Other Tales of Late Stage Funding”? Men jag valde ett mer juristigt spår, “Open Source, Privacy & Cybersecurity” (Av någon anledning hade vi fått det minsta rummet.)

Alltså, förstår ni hur komplicerad juridiken kring datahantering är? Jo, superkomplicerad, och därmed superspännande. Dessutom högaktuell eftersom bolag - både inom tech och utanför - både lämnar ifrån sig, samlar in och hanterar allt större mängder med data. Det finns till och med företag som samlar data utan att veta exakt hur de ska använda (kapitalisera) den. Data är pengar helt enkelt, men det gäller att veta vilka regler som gäller för att datahanteringen. 

Här är några av mina viktigaste take-aways från dagens föreläsning:

  • Se till att ha kontroll på vilken data/information du hanterar, hur den hanteras, vem som har tillgång till den och hur du delar data med personer utanför bolaget.
  • Utse en person på bolaget som är ansvarig för datahantering och dataräkerhet, om ni inte redan har gjort det. 
  • Identifiera var dina svagheter finns: vilka säkerhetsincidenter har inträffat, hur hanterade de och vad berodde de på? Finns det några andra externa och interna säkerhetsrisker?
  • Ha koll på nya Dataskyddsförordningen (GDPR) som träder i kraft i maj 2018.
  • Ingen är immun mot dataintrång. Var beredd på att det kan hända även ditt bolag och gör en plan för hur du hanterar det i så fall.
  • Ta säkerhetsfrågorna på allvar när du utvärderar partners, leverantörer och andra tredje parter som kommer få del av din eller dina kunders data. 
  • Kolla upp möjigheten att teckna en cyber insurance.

Sen gjorde jag några andra reflektioner också, av mindre jurisitigt slag.

1) Det finns fortfarande kvar en del delägare på större advokatbyråer som har en hopplöst ofräsch ledarstil. En av föreläsarna bad om ursäkt för en obegriplig förkortning på en av hans bilder genom att skylla på att “I had an associate do it for me”. Men alltså - om du ber en kollega göra en presentation åt dig, och inte har tid/lust/ork för att läsa igenom presentationen i förväg inför föredraget, var då stor nog att ta konsekvenserna själv och skyll inte ifrån dig på en stackars bitris som inte ens är i rummet. 

2) Klädmässigt har jag nått till ett lågvattenmärke. För en månad sen gick jag på restaurang i Santa Cruz iklädd mina sovbrallor, eftersom det var de enda långbyxor jag hade med mig i packningen och det visade sig vara kallare i Santa Cruz än jag hade räknat med. Nu, i torsdags, gick jag på ett investerarinvent iklädd platta sandaler och bubbelgumsrosa tånaglar. Det blir nog bra för mig att komma till Sverige några veckor snart och rycka upp min dresscode lite.

Namn: Maria Ingelsson
Familj: Gift med Erik. Två barn, 11 och 13 år.


Bor: West Menlo Park, utanför San Francisco.
Jobbar som: Chefsjurist på IT-bolaget Hansoft AB. Styrelseuppdrag i bl.a. Rusta AB.
Gör på fritiden: Tränar på gym och springer. Äter middag med goda vänner. Uppfostrar min bångstyriga labrador, packar matlådor, sätter upp play-dates, handlar på Costco...