Maria Ingelsson

Den nya världen

Maria Ingelsson bloggar om livet som svensk jurist på en start-up i Silicon Valley, med en blandning av stort och smått, privat och professionellt. Detta är en extern blogg utanför Uppgångs utgivaransvar

Tid för förändring

Menlo Park Vi är tillbaka i Menlo Park efter 4 veckor i ett somrigt (och kallt) Sverige. Samma morgon som vi lämnade Uppsala såg jag flyttfåglar öva v-formationer på den grådisiga himlen. Några timmar senare sitter jag på ett Boeingplan och ser på TV-skärmen att vi flyger över Grönland. Jag läser konsonanttunga ortsnamn som jag inte kan uttala och undrar om jag nånsin kommer åka dit. Jag kommer att tänka på en dokumentär, jag tror det var på svensk TV, som handlade om människor som bröt upp från det gamla för att skapa nya liv nån annanstans. Där var det en familj som hade sålt allt de ägde för att flytta till Grönland där pappan fått jobb. Planen var att kunna varva ner och skala ner, få mer tid för varandra och för sånt som egentligen spelar roll. Jo, nog fick de mer tid över alltid. Men jag är inte säker på att alla i familjen tyckte det nya livet var så mycket bättre.

Varför flyttar man till ett annat land? Ett spännande jobb kan såklart vara drivkraften. Ett land med bättre möjligheter till utbildning, eller som är mer jämställt och demokratiskt. Bättre väder, bättre ekonomi. Ibland – ett land utan krig.

Att flytta till ett nytt land, oavsett om det är USA eller Grönland eller någon helt annanstans, och oavsett vad som driver dig, är en möjlighet att börja på nytt. Allting rivs upp och tumlas runt, och när allt det gamla är urblåst är det ganska enkelt att börja plocka ihop de bitar till en ny vardag, som man verkligen vill ska finnas med. Inga måsten av hävd och gammal vana, väldigt få förväntningar från omgivningen. Vi har alla varit med om samma sak nån gång – när man flyttat till en ny stad, bytt skola eller jobb, bytt partner. Konsten är att inte falla in i det gamla, förstås. Dig själv har du ju alltid med dig, hur mycket du än tumlar runt.

Sommaren 2015 och sommaren 2016 flyttade vi till nya hus. När du flyttar rensar du automatiskt bort sånt du inte behöver. I år flyttar vi inte någonstans, men jag har bestämt mig för att ändå ta nån dag till att blåsa ur förråd och garage och bara stoppa tillbaka sånt i skåpen som jag verkligen vill ska finnas där. Förändringar måste inte vara påtvingade utifrån, mönster kan brytas och måsten rensas ut även av fri vilja. Svårigheten är ofta att hitta tillräcklig motivation för att få kraften att göra det. Ofta är det så mycket bekvämare att göra som man alltid har gjort. ”Det funkar ju”, tänker man, ”ingen mår väl direkt dåligt av oordningen i skåpen" eller "det är ju inte som att du direkt vantrivs på jobbet som ändå betalar hyggligt i lön och som serverar bra kaffe i fikarummet. En vet vad en har, men inte vad en får, och helt klart finns det såna som har det sämre”.

Allt har sin tid. Ibland ryms det bara inte några förändringar i livet, då får det vara så. Men ganska ofta skjuter vi förändringar på framtiden bara av ren bekvämlighet, eller rädsla för det nya. Det är synd tycker jag.

Hösten är en bra tid för förändringar. Du har förhoppningsvis laddat hela sommaren med sol och energi och fått skön distans till vardagens ”måsten” (och förstått att väldigt lite är ett "måste" egentligen). Och förändringar behöver inte vara så stora som att man flyttar till ett nytt land eller börjar ett nytt jobb. Eller räddar världen. Det kan vara att sortera plastburkarna i köket så att dom inte rasar ut över dig varje gång du öppnar köksluckan. Och tänk på att även stora förändringar börjar smått, och kanske allra först med att du mentalt gör dig redo för en förändring. Vår egen flytt till USA pratade vi om i rätt många år innan allt det "yttre" plötsligt föll på plats och vi kunde åka.

Vilka förändringar ska du göra i höst? Själv ska jag som sagt rensa ut allt sånt i garaget som vi inte behöver, och ge till nån som behöver det bättre. Sen, när jag skapat utrymme för nåt nytt, ska jag bygga mitt eget crossfitgym.

Värd sin vikt i guld

Uppsala Dags att resa till Sverige igen. Kolla flygbiljetterna, packa väskan, fram med pass och greencard. Teckna livförsäkring. Javisst, den här gången kändes avresan på något vis extra ödesmättad eftersom jag det sista jag gjorde på väg till flyget var att betala in premien för en livförsäkring. Den säkerställer att min man och våra barn kan bo kvar I huset åtminstone nåt år, om jag försvinner i en snödriva i Sundsvall eller om planet hem skulle krascha över Grönland.

Jag har bytt job och behövde ordna en ny livförsäkring, eftersom den gamla automatiskt löpte ut. Lätt ordnat tänkte jag, fyll i en ansökan och kryssa “Nej” på alla frågor om potentiellt allvarliga sjukdomar. Trodde jag ja. Men icke.

Två saker lärde jag mig. 

  • Blanketter och försäkringar är ALDRIG en enkel sak i USA. Kryssa i ett formulär sa du? Nej, snarare 51 minuter telefonintervju med en sjuksköterska, som inte nöjde sig med att prata med mig om min egen hälsa utan ville veta allt om mina föräldrars eventuella sjukhistoria också, och dessutom bad om en fullständig deklaration av både tillgodohavanden och skulder (så fullständig att jag efteråt var tvungen att dubbelkolla att hon verkligen hade ringt från försäkringsbolaget och inte var ett scam).
  • När du passerat 40 är det nog rätt ovanligt att du kan kryssa “Nej” på alla frågor om potentiellt allvarliga sjukdomar. I mitt fall var det ett sedan länge läkt diskbråck som väckte sjuksköterskans särskilda intresse. Jag fick redogöra i detalj för varje sjukgymnasttimme jag spenderat hos Stanford health. Och jo, jag kände mig rätt medelålders.

Ovanpå blanketterna och intervjun skulle ett blodprov tas. "Ingenting att ta lättvindigt på", sa vår försäkringsmäklare, "om man vill hålla premien nere - FÖR RESTEN AV LIVET". Hon sa åt mig att sova ordentligt inför proven, inte göra någon tung träning kvällen innan eftersom det kan frigöra toxiner i kroppen, jag skulle äta mycket grönsaker dagarna innan och hålla igenom på övrig kost eftersom de skulle mäta mit BMI, hon tyckte också att jag skulle yoga eller meditera samma morgon som jag tog proven, för att på så vis hålla pulsen nera. Jojo, tänkte jag, det där blir nog bra, och jag gick rakt emot hennes råd och åt en rejäl brakmiddag med goda vänner lördagen innan måndagens provtagning, där det bjös på bade efterrätt och ädlare drycker.

Så kom måndagen. Och jag kom på mig själv att vara nervös på riktigt! Och rejält besviken på mig själv som inte klarat av att dricka grönsaksjuicer ens denna helg, när det var en livslång försäkringspremie som stod på spel. Skulle jag ringa och säga att jag var sjuk, att jag måste ställa in? Nej, jag hann inte, jag behövde försäkringen innan februari. Så jag andades så lugnt jag kunde när sjuksköterskan kom hem till oss för att ta prover och höll tummar och tår för att resultaten skulle bli hyfsade.

Nu, bara några dagar innan januari löpt ut, kom svaret via mail från min försäkringsmäklare Jacqueline:

Congrats to you Maria!!!!  I just got the firm offer on your Life Insurance!

Your Life policy was issued at the best rate we offer! This means you are in MUCH better health than the average population!  Congrats!!!! 

Älskade Jacqueline, du kommer med glädjebud! Jag känner mig pånyttfödd, inte en dag över 20.

Så på vägen till flyget svängde jag snabbt förbi försäkringsbolaget och betalade min LÅGA premie. Nu är jag redo för allt (eller om det är min man som är redo för allt, det är ju han som får pengarna om jag dör). Och jag har lite samma känsla som när ens skruttiga Toyota Corolla överlever bilbesiktningen ett år till. 

 

"Like a good neighbour. State Farm is there." (fast i alla fall mina grannar är mindre frågvisa)  

The Office Hug

Menlo Park Jag har börjat på ett nytt jobb sen några veckor tillbaka, som ansvarig för juridik och HR på ett svensk-amerikanskt bolag med huvudkontor i Palo Alto. En av mina första uppgifter var att uppdatera vår amerikanska Employee Handbook och jag fick därför anledning att borsta av mina kunskaper i kalifornisk arbetsrätt.

Okej, en amerikansk Employee Handbook är nånting helt annat än en svensk Medarbetarpolicy. Till att börja med är den ca 10 gånger så tjock. Sida upp och sida ner beskriver den in i minsta detalj hur man ska klä sig, hur flextiden fungerar, vad man får och inte får säga. Första gången jag läste en amerikansk Employee Handbook blev jag alldeles matt. Men herregud, vi är vuxna människor som arbetar här, ska vi BEHÖVA vara så detaljerade verkligen? Vart tog förresten det EGNA ANSVARET vägen? Fast med tiden har jag förstått att uppskatta detaljrikedomen. USA, eller i alla fall Silicon Valley, är fortfarande betydligt mer mångkulturellt än de flesta arbetsplatser i Sverige, och då finns det en poäng i att vara tydlig. På svenska arbetsplatser finns betydligt fler outtalade regler, än som syns i medarbetarhandboken. För den som förstår de outtalade reglerna är det inga problem, men för en som kommer utifrån (säg en svensk jurist som ska börja jobba på ett amerikanskt techbolag) är det ganska svårt att veta vad som gäller om det inte uttalas i klartext nånstans. 

Hur som helst, i varje kalifornisk Employee Handbook av självaktning, ingår ett avsnitt om Sexual Harassment. Vilket fick mig att börja läsa på lite mer om kramar på jobbet. Jag har alltid varit åt det kramiga hållet själv och har till och med fått det som feedback av en chef en gång, att jag borde kramas mindre i professionella sammanhang. Jag har ändå kommit undan rätt så bra med det, tycker jag, och behandlats med respekt även av de styrelsekollegor, myndighetsrepresentanter, klienter och andra som jag kramat.

Men här i USA - tja, lite annorlunda tydligen. Här ska jag nog begränsa kramandet. Jag läste en blogg på temat, och ska dela med mig av några av mina viktigaste take aways:

  • Krama aldrig en underordnad, om det inte är för att trösta efter en riktigt tuff händelse, t.ex. att en nära anhörig har avlidit, eller för att fira en jobbframgång, t.ex. ett stort kontrakt som den underordnade precis rott i hamn.
  • Om du kramar en kollega, viska inte samtidigt: Du luktar gott. Eller, förresten: viska inte nånting alls.
  • Kramas gärna på det grabbiga sättet, ni vet med en lätt dunk (inte smekning!) på ryggen.
  • Krama aldrig en kollega bakifrån. Aldrig.
  • Och så viktigast av allt: om du överhuvudtaget tvekar om det lämpliga i att kramas just där och då, kramas då INTE.

Hem och öva helt enkelt. Maria, kramas inte. Kramas INTE.

Bring Christmas on

Oakland international airport Det här är en blogg som jag skriver därför att jag borde. För att den stått på att göra attgöralistan en längre tid nu, tillsammans med andra viktiga pensa, såsom köpa julklappar, skicka julkort, rensa kylen, packa väskorna, gå på dansens terminsavslutning, lära hunden gå i koppel, måla om garaget… Och nu är året snart slut och allt på listan måste vara klart. För varje år tror jag att livet tar slut den sista december.

Hittills har det inte hänt, och jag hoppas det inte händer i år heller. Om det gör det går jag in i evigheten med en hund som inte går särskilt städat i koppel (men hon är gullig på andra sätt) och ett garage som verkligen behöver målas. Bloggen är klar i alla fall, och allt det andra på listan också.

Min december har gått i tre faser.

  • Fas 1: I’ve got this. Tillbaka i Kalifornien efter en vecka på Hawaii. Börjar så smått på nya jobbet, känner mig utvilad och väldigt fokuserad. Vet att december kommer bli en intensiv månad, men är inte särskilt bekymrad. I’ve got this.
  • Fas 2: Eller? Gulp! Var det en bra idé att onboarda ett nytt jobb samtidigt som jag trappar av på det gamla? Det blir väldigt lite tid över till annat än jobb märker jag. Ovanpå det är ett par av mina styrelseuppdrag i ett skede som kräver en hel del engagemang. Och så julen ovanpå det. Schemat för sverigevistelsen ska läggas, julklappar inhandlas, julkort skickas, väskor packas. För att inte tala om hus som ska utsmyckas med kulörta lampor och uppblåsbara Mickey Mouse Santa, och halta hästar som ska ledas varv på varv på varv runt stallområdet. En förkylning kommer smygande och ger mig nästan panik. Ok, en frisk jag kan klara mig på bara väldigt få timmars sömn, men en sjuk jag tappar marginalerna. Gulp! Jag vet att jag är stressad när jag bryter ihop över en röstrobot som inte hör vilket social security number jag försöker tala in när jag ringer försäkringsbolagets kundtjänst, eller när jag blir förbannad på Alexa som inte förstår om jag vill lyssna på dagens News Flash i vardagsrummet eller köket.
  • Fas 3: Skön känsla. Inatt klockan 1, när väskorna var packade för resan hem till Sverige och sista jobbmailet skickat, då släckte jag nöjt lampan och kröp upp i dubbelsängen bredvid vår vita labrador (hon fick sova där eftersom jag hade dåligt samvete för att lämna henne på hundhotellet resten av veckan). Äntligen! Det löste sig, i år igen. Allt hanns med. På vägen hem från jobbet sitter jag still vid ett rödljus och tittar på kvinnan i bilen till höger. Hon diggar stenhårt och sjunger med till musiken hon lyssnar på. Jag vrider upp min egen radio.

Så, nu är allt redo. Bring Christmas on.

Kuaui - en reseblogg

Menlo Park Hawaii som resmål har alltid känts väldigt exotiskt (och ganska ouppnåeligt) för mig som svensk – en lång och dyr resa, och ett halvt dygns tidsskillnad. Min uppfattning om öriket har varit begränsad till hula hula, kokosnöt och ananas, papegojor och Elvis Presley.

När man bor i Kalifornien är Hawaii betydligt mer tillgängligt (tank Kanarieöarna) och på Thanksgiving break (vårt höstlov) åkte vi dit en vecka med barnen.

Hawaii består av flera öar, och vi valde att resa till Kuaui, "the Garden Island" eller "den gröna ön" (den kallas så eftersom det regnar mycket där och naturen därför grönskar året om). Det är en ganska liten ö, som ligger nästan längst bort av alla öarna. Jag visste ganska lite om ön innan vi åkte dit - typ att Mark Zuckerberg har ett fritidshus där, att det är den av öarna i Hawaii som är minst exploaterad, och att naturen är fantastisk. Men med hjälp av en hyrbil från Dollar och Andrew Doughtys ”The Ultimate Kauai Guidebok, Kauai Revealed” lärde vi känna ön betydligt bättre på de 7 dagar vi tillbringade där.

Här är mina bästa minnen från resan, så här en vecka senare:

Lihue

Vi valde att bo i Lihue på östra sidan av ön, nära flygplatsen. Lihue är en rätt trevlig ort, men inte spektakulär i sig. Vi var ändå nöjda eftersom staden ligger mittemellan den norra och västra delen av ön, vilket gjorde att allt vi ville se låg inom en timmes bilresas avstånd.

Poipu

Första dagen ägnade vi åt beachhäng i Poipu, på södra delen av ön. Vintern är en ganska regnig och blåsig årstid på Kuaui, och då är den lite lugnare södra sidan den bästa för snorkling och solande. Snorklingen var helt ok, med en hel del fina fiskar, men vi såg tyvärr inga sköldpaddor trots att de ska vara ganska vanliga här. Reven var också ganska slitna, åtminstone närmast stranden där vi höll till.

Helikopter

Andra dagen flög vi helikopter över ön, med bolaget Blue Hawaiian Helicopters. Det kan jag verkligen rekommendera! Vi hade tur med vädret, så det var goda flygförhållanden och klar sikt, och vi kunde flyga in i kratern som en gång gav upphov till hela ön. Kuaui är en otrolig häftig ö, eftersom naturen är så orörd, vild och omväxlande, och vi såg både canyon, regnskog, regnbågar, stränder och klippor. En helikoptertur ger en fantastisk överblick och guiden var väldigt kunnig (och dessutom en duktig och stabil pilot, vilket var skönt för en höjdrädd människa som jag!!), och det var en perfekt utgångspunkt för resten av veckan. Vi fick bland annat lära oss att det var här på Kuaui som Jurassic Park och delar av Pirates of the Carribean spelades in, och att en av världens farligaste hiker finns här, www. kalalautrail.com. Vi fick också lära oss att ön är så pass oexploaterad, eftersom det är ett fåtal familjer som äger merparten av ön, och de har bestämt sig att låta marken stå orörd. Bra där! (ett filmtips på temat: The Descendants med George Clooney, som förresten filmades mestadels på Kuaui)

Hanalei

Tredje dagen åkte vi hela vägen till Kee beach på norrsidan. Där drack vi kokosmjölk med sugrör direkt ur nöten, tittade på grottor och ett vilt och stormande hav. Tyvärr var stränderna avstängda på grund av starka strömmar, som är vanliga såhär års.

 

Polihale Beach och Waimea Canyon

Fjärde dagen utforskade vi västra delen av ön. Det var den häftigaste utflykten, tyckte jag. Vi började med Polihale Beach, en flera kilometer lång strand som var nästan helt folktom. Det var för höga vågor för att bada, men det var en otroligt häftig naturupplevelse att få hela den stranden för oss själva.

Vi åkte sedan vidare till Waimea Canyon, som ibland kallas ”the Grand Canyon of the Pacifics”. Inte utan rätta, det var nästan lika maffigt som Grand Canyon tyckte jag. Och med en regnbåde dessutom.

 

På vägen hem kom regnet indragande över havet, och drog över den privatägda ön Niihau (köpt av familjen Robinson för 10 000 USD år 1864). Nästan lite magiskt. 

Och annars då?

Om dåligt väder:
Resten av veckan hade vi lite sämre väder, med en del regn och blåst, och vi gjorde inga längre utflykter. En av dagarna testade vi Kuaui Escape Room, där hela familjen blev inlåst i ett rum och fick i uppdrag att samla ledtrådar som skulle hjälpa oss att komma ut ur rummet – som Fångarna på Fortet liksom. Vi kom ut med 10 minuters marginal, och fick uppleva både teamkänsla, problemlösning, spänning och skratt. 

Får man tråkigt på resorten när det regnar, kan man annars åka och titta på ett av många vattenfall, eller varför inte besöka ett hinduiskt kloster?

Ökultur:
En kväll besökte vi en sk Luau, där vi åt en festmåltid med helstekt gris, och sen fick se en show med huladansare. Väldigt turistigt och ganska likt grisfest, men ändå kul att ha sett. Tror jag.

(Ölkulturen? Tja, vi hittade i alla fall ett bra mikrobryggeri, så helt fel är den inte, se http://www.kauaibeer.com/).

Höns:
Överallt på ön (men inte inne på resorten som tur var) springer vilda höns omkring. Tydligen tog de sig ut ur sina burar under en tropisk storm för många år sen, och sen dess har de vandrat fritt. Och förökat sig. Läs mer på: https://kauaiblog.wordpress.com/2013/03/12/kauais-wild-chickens-the-good-the-bad-and-the-ugly/ (för övrigt en riktigt kul blogg för den som vill veta mer om Kauai)

Mat:
Maten är fantastisk på Kauai! Vi åt mycket papaya och ananas, och så tonfisk förstås. På sötsidan testade vi Hawaiian shave ice, som jag tyckte var ”sådär” allvarligt talat – som en snöboll som någon hällt sirap över. (Jag skrapade bort min is efter ett tag och gick direkt på vaniljglassen som låg gömd under) 

Semesterö:
Hawaii är en ö som verkligen uppmuntrar till ledighet. Jag hade i alla fall riktigt dålig mobiltäckning så snart jag lämnade resorten. Frustrerande ibland, men bra för semestermoralen eftersom telefonmöten med jobbet inte var att tänka på. Även tidsskillnaden underlättade att ta semester – 11 timmar tidsskillnad gör att man sover merparten av svensk kontorstid.

 

Det är inte ofta jag lämnar ett resmål och känner att jag gärna åker tillbaka till samma plats, men Kauaui tillhör defintivt den kategorin ställen man gärna återvänder till. Naturen är fantastiskt och stället har en bra energi. Bra ställe att ladda batterierna på alltså.

#medvilkenrätt

Menlo Park I veckan som gick blev det en stor nyhet i svenska medier när nära 6000 kvinnor i juristbranschen slöt samman i ett upprop, #medvilkenrätt, som protesterar mot sexuella trakasserier och andra kränkningar mot kvinnor i juristbranschen. Det var alltså juristernas svar på #metoo, #tystnadtagning och #visjungerut. I juristernas upprop vittnas om en utbredd manschauvinism och tystnadskultur och det skildras allt från olämpliga kommentarer i fikarummet till rena övergrepp, på universiteten, domstolarna, åklagarkammarna och advokatbyråerna. Många har reagerat särskilt starkt på att sådant förekommer inom rättsväsendet, eftersom vi gärna vill tro att vi kan lita på lagens företrädare.

För mig väckte #medvilkenrätt många tankar också på ett personligt plan.

När jag fick frågan om att skriva under uppropet tvekade jag först. Inte därför att jag inte höll med – det är ju självklart att varje arbetsplats ska präglas av sunda värderingar och en jämställd arbetsmiljö, fri från trakasserier - utan för att jag ifrågasatte om jag verkligen skulle engagera mig - ”Angår det verkligen mig? Orkar jag, eller river det bara upp undangömda minnen?”

Juristuppropet föddes förra helgen i en sluten FB-grupp, dit kvinnor i juristbranschen bjöds in. När jag läste kommentarerna och inläggen kände jag så väl igen min egen röst från för många år sen. Välformulerade, begåvade unga kvinnor som alla brann för saken, som hade kämpat hårt för att komma dit de hade, och som nu vägrade acceptera särbehandling på grund av sitt kön. Länge engagerade jag mig också själv för ökad jämställdhet inom advokatvärlden, jag vann till och med ett internationellt pris för det.

Men efter många års föreläsande, lobbande, peppande, bråkande, trugande, workshopande, samtalande, och efter otaliga timmars självstudier och vidareutbildning i ämnet var det som om kraften rann av mig. Eller så kändes det i alla fall.

Jag upplevde det nästan som att jag blivit ett enfrågesparti, att det var den kvinnliga advokaten Maria som människor såg, och inte den kunniga fastighetsjuristen. Jag började också ifrågasätta om det fanns någon mening med det vi gjorde, egentligen. Jag hade nämligen upptäckt att man gärna tillsatte kommittéer och grupper för kvinnliga jurister som skulle inspireras, utbildas och peppas i hur de skulle ta för sig och lära sig sticka hål på härskartekniker, men när frågan kom upp om att anslå en jämställdhetsbudget eller börja utvärdera ledare baserat på specifika och mätbara jämställdhetsmål, då var det svårare att få gehör. Jag fick rådet att jag borde vara mindre ”ultimativ”, att förändringsprocesser måste få ta tid, och att jag var för ung för att se det själv, men att det faktiskt hade hänt massvis bara under de senaste 25 åren som vederbörande jobbat som jurist (för mig lät 25 år som en hel livstid och det var hyfsat svårt att relatera till).

Det var nog där nånstans som krafterna började sina och jag bestämde mig för att fokusera mer på mina klienter istället (eller varför inte på familj och mina vänner?) än på att försöka förändra en bransch som ju ändå inte verkade vilja förändras.

Det var länge sen jag själv kände mig utsatt eller orättvist behandlad på grund av att jag är kvinna. Några regelrätta övergrepp eller trakasserier har jag aldrig utsatts för, även om jag har flera vänner och kursare som råkat ut för det. Jag vill också tro att byrån, där jag själv jobbade, var en av de bättre (mindre dåliga). Vi arbetade i alla fall strukturerat med frågan och var ödmjuka nog att förstå, att när vi vann pris för ”Sveriges mest jämställda byrå” så var det i en klass där konkurrensen inte var särskild hård och vi var försiktiga med att slå oss själva alltför hårt på bröstet.

Så först när jag läste om upproret tänkte jag inte skriva under det. Juristbranschen i Sverige kändes så väldigt långt borta där jag satt i mina jeans och sneakers i Silicon Valley. Men efter att jag hade följt diskussionerna i FB-gruppen ett tag, så ändrade jag mig. Plötsligt kändes det självklart att jag skulle skriva under. För jag hade ju fel - det är visst min angelägenhet att det förekommer övergrepp och särbehandling inom juristbranschen. Det är allas vår angelägenhet! Om vi inte får till det med jämställdheten och respekten inför varandra ens i en bransch, som ska stå för rättvisa, moral och laglydnad, och i ett land som Sverige – hur illa ställt är det inte då? Vi är för tusan skyldiga att högljutt protestera mot det, varenda en av oss.

Och vilken kraft det blir när många sluter upp kring en och samma sak. FB-gruppen skapade en miljö där många som tidigare varit tysta vågade dela med sig också av det mest skamfyllda och mest undangömda. Vetskapen om att man inte var ensam gjorde att man vågade berätta. Det var en väldigt trygg känsla i gruppen.

För mig blev också läsningen av inläggen i FB-gruppen en påminnelse om att det varje dag utexamineras nya jurister, och att arbetet som pågår nu, det gör vi inte bara för vår egen generations skull utan också för kommande. Jag har en son och en dotter och jag vill att de ska jobba på en arbetsplats, oavsett bransch, där det självklart inte är ok att förgripa sig på en arbetskollega, oavsett ålder och kön.

För en sak tycker jag är jätteviktig. När vi säger att trakasserier, övergrepp och sexualisering måste upphöra, så är det inte bara för kvinnornas skull utan lika mycket för männens. När makt inte längre är kopplad till saker du inte kan ändra på (som hudfärg, ålder och kön) då är vi många som vinner på det – sannolikt även den som sitter på makten idag, i vart fall på ett mänskligt plan. När du inte längre bedöms och behandlas olika för sådant du inte kan ändra, kommer vi få arbetsplatser där människor kan vara sina egna allra bästa jag, och ni kommer att se att alla inte bara mår bättre utan också presterar bättre. Diskussionen om hur vi behandlar varandra är därför inte om vi och dom, om kvinnor och män, utan i högsta grad om oss.

Chefer på högsta nivå inom politik, domstolsväsende och advokatsamfundet har reagerat starkt på uppropet och upprört slagit fast ”att så här får det inte gå till”. (Fast om nån av cheferna i TV-soffan låtsas om att de inte redan visste att det förekommer sexuella trakasserier även i vår bransch, så är det struntprat – självklart har de vetat.) Krafttag har utlovats.

Tänk om det händer nu! Måtte det hända nu.

PS Och helt oengagerad har jag faktiskt inte varit i jämställdhetsfrågan de senaste åren - sedan förra året sitter jag i juryn för det nyinstiftade justitiapriset.se. Grundaren Louise Meijer är ett exempel på en sådan vältalig, begåvad ung kvinna som har både kraften och modet - och engagemanget! - att bidra till förändring. DS

 

Namn: Maria Ingelsson
Familj: Gift med Erik. Två barn, 12 och 13 år.


Bor: West Menlo Park, utanför San Francisco.
Jobbar som: VP Legal and HR, Automile Inc. Styrelseuppdrag i bl.a. Rusta och SH Bygg.
Gör på fritiden: Tränar på gym och springer. Äter middag med goda vänner. Uppfostrar min bångstyriga labrador, rider, bloggar, handlar på Costco...