Maria Mattsson Mähl

Välfärdsentreprenören

Det finns för få kvinnliga entreprenörer. De flesta startar företag där de har erfarenhet. Därför är det viktigt att sprida kunskap om företagande i välfärdssektorn. Det här är mitt bidrag:

Varmt möte med personal

Igår var jag inbjuden till en arbetsplatsträff i Region Halland. De hörde av sig tidigt i våras för att säkerställa att det fanns en lucka i min kalender. Med tanke på situationen i företaget och det varsel som gick ut härom veckan kändes det än mer angeläget att få träffa verksamheten.

Det är inte första gången jag möter personal som blivit varslad. Jobbar man i den här branschen är det stora svängningar regelbundet. Leverantörer av arbetsmarknadsinsatser är arbetsmarknadens stötdämpare. Ena året är det ungdomsarbetslösheten som är den stora utmaningen, nästa år är det invandringen som behöver hanteras.

Jag är van att möta personal som är ledsen över avveckling och har bland annat hjälpt stora företag som Volvo, Atlas Copco, Ericsson och Sandvik att varsla personal. Inte minst under det dramatiska året 2009, då jag reste landet runt för att stötta dem som drabbades av lågkonjunkturen. Men jag är ovan att möta så varma känslor som jag gjorde igår.

Regionchefen hade arrangerat en workshop där personalen skulle diskutera framtiden och vad som är AlphaCE:s styrkor, vad de anser att företaget ska bygga vidare på. Efter mitt anförande satt jag därför nyfiket kvar i lokalen för att lyssna på deras åsikter. Ganska snabbt hamnade personalen i intensiva samtal om sin vardag och glömde bort att jag lyssnade bakom ryggen. Jag fick höra kommentarer som:

- Jag har jobbat på många arbetsplatser, men aldrig varit på en arbetsplats där det är så prestigelöst. Alla hjälper till och det finns ingen som är mer värd. Vi behöver varandra och vi hjälps åt.

- Det spelar ingen roll om en deltagare är akademiker eller analfabet. Vi behandlar alla med respekt.

En före detta kommunalt anställd lärare utbrast:

- Jag har aldrig jobbat hos en privat arbetsgivare tidigare utan bara på kommunens vuxenutbildning. Där pratade vi alltid om pengar. Allt var ekonomi och nyckeltal. Jag kan inte minnas att vi har pratat om ekonomi en enda gång sedan jag kom hit. Det kanske vi har, men det känns inte så. Här är fokus på individen och vad den behöver för att lyckas.

Jag satt och lyssnade på samtalen och blev varm i hjärtat. Precis detta vill jag att personalen i företaget ska säga oavsett om jag är i rummet eller inte. Det är verksamhetens nytta för individen och samhället som ska vara i fokus. Oftast brukar en god ekonomi bli följdeffekten.

När det är dags för mig att åka tillbaka till Uppsala ställer jag mig i dörren och vinkar hejdå till alla kollegor som fortfarande sitter försjunkna i diskussioner och samtal. Alla vinkar glatt tillbaka och när jag vänder mig om hör jag en kvinna som ropar efter mig

- Maria, fixa 340 jobb nu åt oss så att vi får jobba kvar. Lova att du gör allt du kan.

Jag vänder mig om i dörren och säger.

- Jag lovar. Jag kommer att använda dygnets alla vakna timmar för att göra vad jag kan.

Det var med varmt hjärta som jag lämnade Halland igår. Idag fick jag ett tackmail från en av medarbetarna i regionen...

Hej Maria!
Kul att du kom på besök igår, det va uppskattat av många. Jag vill bara dela med mig av hur stolt jag är över att arbeta på AlphaCE, jag menar verkligen det från hjärtat. 
Har varit i branschen i sju år och arbetat hos totalt tre aktörer med Alpha och aldrig tidigare har jag känt den stoltheten och glädjen jag gör över att gå till mitt arbete.
Jag upplever att jag får möjlighet att arbeta på ett företag jag tror på, man står för vad man lovat till sin kund, vilket skapar både trygghet och arbetsglädje. Oavsett framtid kommer jag alltid vara en stolt Alphis :)

 

Här kommer en bild på kollegorna i Halland.

VD-dilemma

De flesta som läser min blogg vet troligen att AlphaCE förlorade en stor upphandling i somras och därför lade ett varsel på 340 personer för några veckor sedan. Ett varsel är visserligen inte detsamma som att vi kommer att behöva säga upp så många kollegor. Däremot kan vi konstatera att det krävs ett omtag på hela företaget för att stå rätt rustade för framtiden.

Jag har redan mött några "troll" på nätet som kritiserat mig för mitt dåliga ledarskap. Dessutom har jag kollegor som sorgset kommenterat den paradox som det innebär att hjälpa andra att söka jobb, samtidigt som man inser att man själv kanske behöver se om sitt hus inom snar framtid - trots att man trivs och gör ett fantastiskt arbete.

Så det är klart att jag funderar på frågan - har jag klantat mig?

Här är mina reflektioner:

1. Vi visste att den offert som vi lämnade i våras var affärskritisk för företaget. Vi insåg också att flera i branschen skulle vara på jakt efter avtalet samt att lägsta pris skulle avgöra. Därför var vi tvungna att lämna ett extremt lågt pris. Vår offert täckte lokalkostnader och lärarlöner, varken mer eller mindre. Trots detta var vi inte ens i närheten av det vinnande anbud, som låg 20% lägre än oss. Det är inte förbjudet att göra förlust, men jag kan inte bygga en verksamhet på en ohållbar kalkyl.

2. Min passion för AlphaCE handlar om det fantastiska arbete som mina kollegor gör i klassrummet och gentemot arbetsgivare. Jag blir gentuint lycklig när jag hör berättelser från verksamheten, som den jag fick höra på lunchen i fredags...

Vi var på "drive-thru" för att köpa lunch och hörde en gammal deltagare i högtalaren när vi skulle beställa. Vi tittade på varandra och undrade om det verkligen kunde vara han som varit så blyg i klassrummet. När vi kom fram till luckan för att betala mötte vi en glad, utåtriktad och proffsig kille. Det var vår gamla deltagare.

Det är inte hög omsättning eller vinstmarginaler som får mig att älska mitt jobb. Det är mina kollegors fina arbete i vardagen. Men det är klart - ju större företaget blir, desto fler kan vi hjälpa! Därför vill jag att företaget ska bli stort.

3. Har man en stor kund eller ett stort uppdrag finns det alltid en risk att förlora det avtalet eller uppdraget. Det spelar ingen roll om kunden är Ikea eller Arbetsförmedlingen. Stora avtal innebär stora risker. Vill man vara med och hjälpa många, då måste man också vara beredd att ta stora uppdrag.

Jag tror på kvalitet och långsiktighet. Jag är övertygad om att mina kollegors fina arbete - som att vi vecka efter vecka lyckas hjälpa 30-50 arbetssökande ut i jobb - lönar sig. Jag vet att vi har duktiga språklärare, handledare och praktikplatsanskaffare. Det är deras fina arbete som gör att jag vill stå på barrikaderna.

På kort sikt kommer AlphaCE att behöva rita om organisationen och flera medarbetare kommer att behöva lämna oss (om än kanske bara kortsiktigt). Men jag hoppas att vi kan fortsätta leverera med kvalitet och ha flaggan i topp trots alla utmaningar. Det förtjänar våra deltagare.

Dessutom har vi spännande projekt på gång, som inte blandar in politiker och myndigheter. Ni lär få höra mer om det inom snar framtid... :)

Att vara vd innebär inte bara att stå på scenen och ta emot lovord när vi gör bra saker i verksamheten. En vd förväntas fatta rätt beslut i svåra situationer oavsett hur mycket det blåser.

Jag är bekväm på scen, men mitt rätta jag kommer fram när det blåser rejält. Då hämtar jag kraft hos mina kollegor och i verksamheten. Jag är otroligt stolt och glad över det team som vi skapat. Mitt dilemma just nu är att hantera den kortsiktiga motgången på rätt sätt, så att mina kollegor vill komma tillbaka när vindarna vänder.

 

Forskarens och entreprenörens likheter

Uppsala Ikväll ska jag följa med min man till högtidsdagen för KVSU, Kungliga Vetenskapssamhället i Uppsala, som samlar docenter och professorer från olika fakulteter, ämnen och inriktningar vid universiteten i Uppsala. Med andra ord ser jag just nu fram emot spännande samtal inom bl.a. politik, musik, litteratur och fysik.

Jag får ofta kommentaren "du och din man måste vara väldigt olika" (min man är docent i tyska). Det stämmer till viss del, men jag måste säga att en framgångsrik forskare och en entreprenör har mycket gemensamt. Uppsala har en stolthet, en tradition och en förståelse för universtitetens och forskarnas behov. Ibland utmålas företagare och entreprenörer som något udda i stadsbilden, men så borde det inte behöva vara. Det finns fler likheter än olikheter mellan en forskare och en entreprenör. Därför borde Uppsala kunna ha ett betydligt bättre företagsklimat än det som nu råder enligt den senaste undersökningen.

Låt mig ge några exempel:

1. Ifrågasättandet

En forskare måste ständigt våga ifrågasätta rådande vetenskapliga sanningar. Det är det som driver vetenskapen framåt. Det är därför som många forskare ibland upprörs över näringslivet eller politikernas inblandning i vad, när och hur det ska forskas. Duktiga forskare utmanar såväl system som sanningar. Detsamma gäller entreprenörer. Vi är ofta besatta av ifrågasättandet. Om någon säger "det går inte", så är det rena tändvätskan för oss.

2. Nyfikenheten

Framgångsrika forskare är nyfikna. Det finns förstås nördar som bara bryr sig om sitt eget ämne eller sin egen specialistkompetens. Men de flesta framgångsrika forskare är genuint nyfikna på nya infallsvinklar, andra forskares specialistkompetenser mm. En entreprenör drivs också ofta av nyfikenheten.

3. Förändringsbenägenheten

Kunskapen är temporär. När det presenteras nya forskningsrön eller fakta kan spelplanen ändras delvis eller helt. Ta t.ex. kunskapen om atomerna (av grekiskan atomos som betyder 'det odelbara'). När forskarsamhället fick ny kunskap om atomerna öppnades helt nya forskningsområden och möjligheter. Tänk om sanningen "atomer är odelbara" hade fått bestå?

4. Envisheten och uthålligheten

När alla andra har gett upp så står både jag och min man kvar. Det handlar varken om arbetstid eller plikt - det är en livsstil. Att vara forskare eller entreprenör handlar i första hand om ett förhållningssätt till livet, kunskapen, problemställningar och lösningar. Man ger inte upp förrän problemet är löst eller forskningsfrågan har fått en adekvat behandling. Pengar är inte drivkraften, inte heller ära eller berömmelse. Det är resan som är det viktiga, resan som är mödan värd. 

Uppsala borde kunna ha ett företagsklimat av rang. Det finns en enorm kraft hos Uppsalas forskare och företagare och det finns fler likheter än olikheter. Det gör staden unik - eller som Gunnar Wennerberg uttryckte det "Du talar som en häst. Uppsala är bäst".

Entreprenörer skapar entreprenörer

Det behövs fler entreprenörer och då menar jag inte bara företagare. I min värld finns det olika sorter entreprenörer i många olika miljöer och sammanhang. Det är entreprenörer som vågar bryta upp från det gamla och skapa något nytt. Det är så folkvandringarna under historien tillkommit. Det är därför nya tekniska eller medicinska banbrytande framsteg uppnås.

Häromdagen hörde en väninna av sig. Hon ville ha hjälp med en lärling som gick hos henne, Milthon Wesström, som på gymnasiet valt att gå lärlingsprogrammet med inriktningen till silversmed och nu försökte komplettera sin utbildning för att bli guldsmed. Suzanne Färnert, som min väninna heter, har tagit honom under sina vingar och hjälper honom nu att förverkliga sina drömmar. Så gör en sann entreprenör som ser potentialen hos en annan entreprenör. Stöttar och hjälper.

Suzanne är en känd profil i Uppsala, hon driver sedan länge en charmig butik och guldsmeds-verkstad i centrala Uppsala. Mest känd är hon kanske för sina örhängen, cirklar som enkelt går att justera eller komplettera så att de byter form och färg. Jag är själv en stor fantast av hennes produkter eftersom de fungerar bra både till vardag och fest.

Suzanne nya projekt är att bli internationell. Hon har skapat en varumärke som heter Queen Creol som säljs hos Susanne Kylbergs i hennes fantastiska koncept Rådhuset (se där - återigen en entreprenör som ställer upp för en annan entreprenör). Jag är övertygad om att dessa fina smycken blir en storsäljare.

Häromveckan presenterade de sitt samarbete för kvinnonätverket Goaldiggers, som är grundat av Ida M Lundén. Ida har skapat ett fantastiskt kluster av drivna kvinnor som bor i Uppsala. Vi träffas regelbundet och nätverket har blivit precis det där stöttande sammanhanget som behövs för att våga och vilja. Nu är vi väldigt många levande reklamskyltar som går runt med Queen Creol i öronen... Jag är övertygad om att jag åtminstone sålt in örhängena till en handfull personer.

Många entreprenörer skapar ännu fler entreprenörer. Just därför är jag en glad och stolt entreprenör.

Tack Suzanne, Susanne, Ida, Milthon och alla andra coola entreprenörer för att ni finns :)

Här är en bild på Suzanne i hennes fina butik:

 

 

Startskottet för riksdagen

I tisdags fick jag chansen att var med om Riksdagens öppnande, något som jag faktiskt bara läst om i skolböckerna eller sett glimta förbi i mediebruset en gång om året. Det var Handelskammaren i Stockholm/Uppsala som valt att ge bort några biljetter till företagsmedlemmar. Jag, Matilda Mielind, Cajsa Johansson och Maria Massomi representerade således entreprenörslivet i Uppsala.

Dagen började med traditionsenlig gudstjänst i Storkyrkan. Sedan promenerade församlingen längs avspärrade gator till Riksdagen där kungen höll sitt inledningstal som öppnar riksdagsåret. Nils Landgren underhöll och statsministern lade fram riktlinjerna för kommande verksamhetsår.

Samtliga riksdagsledamöter satt på sina platser, utplacerade utifrån geografi och inte parti (vilket är brukligt i många andra parlament), och på balkongen fick riksdagsledamöternas anhöriga trängas med kungligheter från våra nordiska länder och forna ministrar. Här är en bild på bänken bredvid mig. Där sitter prinsessan Madeleine och prins Carl Philip tillsammans med bland annat Birgitta Dahl och Ingvar Carlsson.

 

 

Efter Riksdagens öppnande var det mingel i Riksdagshuset och lite senare var det en konsert i Stockholms konserthus. Totalt blev det en heldag med kultur, politik, kända ansikten och nya perspektiv.

Men den stora reflektionen är att man aldrig ska säga aldrig...

Jag trodde t.ex. aldrig

1. Att jag skulle bli inbjuden till Riksdagens öppnande tillsammans med kända politiker och forna ministrar. Men jag kände förvånandsvärt många och hade inte svårt att hitta samtalsämnen.

2. Att jag skulle sjunga kungssången. Än mindre att jag skulle göra det för att självaste konungen kliver in i rummet. Nåväl, den här dagen sjöng jag kungssången två gånger på en och samma dag... För att kungen kom in i rummet. 

Jag är republikan och jag tycker att det är märkligt att någon år 2017 ska ärva sitt jobb. Därmed inte sagt att kungen och hans familj gör ett dåligt jobb. Tvärtom, tycker jag att de utför sitt uppdrag så gott det går. Men företeelsen är omodern och dessutom märklig. Att blanda demokrati och monarki i ett och samma skede blir märkligt. Det måste jag erkänna.

I år firar den svenska Riksdagsordningen 400 år. Vår demokrati är något fint som vi måste vårda ömt. Vi tar lätt vår demokrati för givet och det är långt ifrån alla länder där yttrandefriheten och möjligheten att påverka makthavarna är självklar. Men i Sverige har vi den ynnesten. I vårt land kan vem som helst starta ett parti, vi kan skriva debattartiklar eller surfa fritt på nätet. Det finns länder där det är kriminellt och där dylika handlingar resulterar i dödshot.

Just därför var det så fint att få delta i riksdagens högtidliga öppnande. Det var en fest för demokratin och en symbol över rätten att påverka vårt samhälle. Tack Handelskammaren för att jag fick möjlighet att delta :)

 

Maria Mattsson Mähl Född och uppvuxen i Uppsala. Bor i Bälinge, har två barn och är gift med Stefan. Gillar att spela musik på fritiden och motionerar allt för lite mellan barnens olika aktiviteter.